Blå grottan                               Storgruvan                                 Kalkugn                                 Storgruvans lave                          Slaggstensbyggnad

Klackberg Naturreservat
-måste upplevas

Entré till reservatet finns från Klackbergsgården.

I Klackbergs naturreservat finns spännande växter, fåglar och lämningar av tusenårigt bergsbruk. Här finns vägar, stigar, trappor och en tunnel att promenera genom. På en del ställen finns hisnande djupa gruvhål och schakt att titta ner i, på andra ställen finns trivsamma utsiktspunkter. Alldeles vid Klackbergsgården finns dessutom en bevarad kalkugn.

Runt om i området finns skyltar som berättar om Klackbergs växter och fåglar, om gruvdriftens historia och om alla de människor som genom sitt slitsamma arbete har bidragit till att Klackberg ser ut som det gör.

Ålderdomliga dagbrott
På många ställen i Klackberg har malm och kalk legat mycket ytligt. Den var därför lätt att upptäcka och bryta. Ett exempel på ålderdomlig brytning på Klackbergs sydsluttning, finns markerat med en skylt. Man har här brutit ut en ytlig malmåder och man kan se hur man följt dess vindlande väg i berget så att smala gångar har bildats.

Dagbrott
Finns det ett antal av i Klackberg, ofta vattenfyllda, där den järnrika malmen brutits. Tekniken med dagbrott övergavs under 1800-talet till förmån för underjordsbrytning.

Schakt och lavar
Underjordsbrytningen krävde att man ordnade lodräta förbindelser, schakt, för transporter upp och ner till de underjordiska brytningsrummen. Ovanför schaktens öppningar stod byggnader, oftast i trä, som inrymde hissanordningar mm. Trälavarna är alla borta i Klackberg, men två lavar byggda av slaggsten, Storgruvans och Gröndalsgruvans lave, finns bevarade.
 
Tunnel
Den brutna malmen transporterades med hjälp av ett system av bockbanor till platser där den lastades på järnväg. 1899 byggdes en tunnel, som fortfarande finns bevarad, för transporterna ut från Storgruvan.

Rutchbanan
En mindre järnväg från gruvor längre västerut, ledde genom Klackberg till en lastplats vid entréområdet. Den branta backen ner mot nuvarande skidstadion, kunde inte trafikeras med lok och vagnar på vanligt sätt, utan här fanns en anordning där vagnarna hissades ner bromsade av linor. Linorna drog samtidigt upp de tomma vagnarna igen.

Kalkbrotten och kalkugnarna
I Klackberg har också brutits kalk. Kalken var ett nödvändigt tillsatsmedel i masugnen vid järnframställningen. Kalk kan också användas till murbruk. Då måste den först brännas. En kalkugn finns bevarad i Klackberg och det finns ruiner efter ytterligare en.

Blå grottan och Granrotsgruvan
Öppningen som kallas Blå grottan har varit en stoll, en transportgång in till botten av Granrotsgruvan. Den är nu igenrasad innanför Springegruvan, med sin blå vattenspegel. Tidigare fanns en bro över vattnet.

Utsiktspunkten och Granrotan
Från den smala passagen där vägen passerar mellan Storgruvan och sluttningen ner mot byn Klacken och Klackbergsgården har man en vidsträckt utsikt mot Norbergs samhälle. Lite längre västerut efter samma väg syns vid Granrotan ännu spåren av trädgården som omgivit stugan som en gång låg här.

Klackbergs naturreservat har dessutom mängder av sällsynta arter och växter. Nedan berättar vi om ett fåtal, resterande får ni uppleva på egen hand.

Hasseln når i Klackberg nordvästgränsen för sin utbredning i Sverige. Den gynnas här av kalkförekomsten i marken samt områdets läge åt söder. Hasseln har troligtvis funnits på Klackberg långt före gruvtiden.

Rödvingetrasten kommer till Klackberg i början av april och låter då höra sin sång, en fallande strof ”pri-pri-pry-pry-pry-pry” följt av ett gnisslande kvitter. Det förekommer en mängd olika sångdialekter, man behöver inte förflytta sig mer än cirka fem kilometer för att få höra en annan variant.

Rödsysslan kallas också röd skogslilja. I Klackberg har vi Sveriges nordligaste förekomst av denna vackra men ovanliga orkidé.

Majvivan är en spenslig ört med en till två decimeter hög stängel. Den blommar i slutet av maj med en tät flock små rödvioletta blommor. Majvivan finns på Klackberg med ett fåtal exemplar och är för övrigt mycket sällsynt i Västmanland.
 
                                           
Majviva Foto: Anna-Lena Anderberg                                                                                                                                                                                                   Rödsyssla Foto: Kurt Svanberg

Källa; Norbergs Kommun Folder "Klackberg Kommunalt naturreservat i Norberg"
 

Klackbergs badplats

 


Vid sjön Noren, alldeles vid Klackbergsgården, ligger vår fina sandstrand med badbrygga och trevliga grönytor.

Norberg

   Två och en halv kilometer från Klackbergsgården ligger Norberg, med cirka 5000 invånare. Trots att det är en relativt liten ort, finns här mycket att se och göra.

I Norbergs centrum, som ligger på kort gångavstånd, finner man förtjusande 1700-talshus.
Särskilt känt är Elsa Anderssons konditori som lockat med sötsaker sedan 1916. Döpt efter sin grundare bakar konditoriet ännu Tangotårta enligt originalrecept. Tyvärr brann huset ned 2015, men håller nu på att återuppbyggas och planerar att öppna igen 7 maj 2017.

Elsa Andersson var en pionjär, av de första småföretagarna i Norberg. På hennes tid var Norberg huvudort i Norra Bergslagen med full fart i alla gruvor. Sedan dess har gruvindustrin lagts ner och näringslivet präglas av småföretagande.

Norbergs historia som livligt gruvsamhälle gick tillbaka till medeltiden. Då samlades bergsmännen på marknadsplatsen för att bedriva handel. Järnhandeln visade sig riktigt lönsam och bergsmännen kunde skaffa sig stora gårdar. Dessa sk. bergsmansgårdar låg vid ån nära kyrkan. Gårdsnamnen lever kvar än idag. Trots en stor brand i staden i mitten av 1700-talet kan man även se det ursprungliga bebyggelsemönstret. Bodar, tvättstugor och brygghus låg utmed ån, medan huvudbyggnader och bostadshus låg en bit ifrån.

Missa inte heller själva kyrkan från 1300-talet, med valv kvar från medeltiden.

Abrahamsgården är Norbergs eget konstcentrum. Här kan du köpa keramik som drejats på gården och annat lokalt konsthantverk. Konstnären Bo E Lundqvist har en permanent utställning och även andra etablerade konstnärer ställer ut här. Själva gården är en av Norbergs äldsta Bergmansgårdar med ägolängd från 1400-talet. Den har bland annat ägts av Gustav Vasa och hunnit med att vara gästgiveri och järnaffär.

På Hembygdsgården Karlberg finns en fantastisk örtagård att besöka och en lekpark för barnen. Gården fungerar också som friluftsmuseum. Här finns ett 20-tal hus med olika teman som bagarstuga/smedja, sadelmakeri och skomakeri, vagnslider, bergmansgård med mera. Här firas också högtider som Valborgsmässoafton, Midsommar och Nationaldagen.
                  

Brategården

Med rikedomarna från bergsbruket i Västmanland byggde man ståtliga bergsmansgårdar. En av de bäst bevarade är Brategården i Bråfors. Enligt skriftliga källor fanns Brategården redan 1354 och idag skyddas den som kulturreservat.

Gården är lite som en levande historiebok över de senaste 700 åren. Den består av ett femtiotal byggnader från olika tidsperioder. Till gården hör även skog och odlingsmark.

I huvudbyggnaden från slutet av 1700-talet kan man se tavlor målade av konstnärinnan Fanny Brate. Hon var samtida med Carl Larsson och inspirerade hans målningar. Samma familj har ägt och brukat gården i sex generationer. De nuvarande ägarna Erik och Margareta Brate bedriver ekologiskt lantbruk.

Brategården är öppen för visning året om. Läs mer och kontakta ägarna för att boka in en visning här.

Högfors Hyttruin

         
Högfors är en vacker plats med en stark historisk koppling till Bergslagen. Sitt namn har platsen troligen fått efter de höga fall som Norbergsån bildar här. Fallen var en viktig förutsättning för järnframställningen som pågått här sedan medeltiden. Järnbruket anlades 1539 med privilegium från Gustav Vasa och lades ned först 1953. Järnmalmen till hyttan kom från Norbergs gruvor och det förädlade järnet levererades till Fagersta. Den sista ägaren var Avesta Jernverk AB då man köpte bruket 1915. Högfors Hyttruin byggdes vid den tiden, 1915-1916. Det som står kvar idag är tegelpiporna och grundmurarna, gjorda av slaggsten.

Högfors ger idag knappast bilden av ett brukssamhälle, men för bara 50 år sedan var inte mindre än 250 arbetare sysselsatta vid bruket. Högfors var så betydande att det fick en egen järnvägsstation. Den trafikeras idag av Norbergs veteranjärnväg som kör mellan Norberg och Engelsberg.

Agnes von Krusenstjerna tog stort intryck av Högfors, och beskrev bruket i romanserien Fattigadels del två:

"Dunklet mellan träden". Där beskrivs hur bokens huvudperson Viveca von Lagercrona (Agnes alter ego) följer med Donald ner till hyttan: "Hon följde också ibland med Donald till hyttan för att se på utslaget. När järnet likt brinnande guld strömmade fram, tryckte hon hårt Donalds hand. Karlarna som rörde sig som svarta skuggor framför denna brinnande guldflod, det rasslande ljudet av det rinnande järnet, själva den dunkla hyttan där arbetarnas redskap hemlighetsfullt skymtade, gjorde starkt intryck på henne. Denna glödande, rinnande, brinnande massa, som liknade en sagokungs rika skatt, stelnade och kallnade sedan till ett grått och dött järn. En förvandling som gjorde en beklämd. Det var som om en grann fjäril som nyss fladdrat där ute i solen med guldstoft på vingarna plötsligt drabbats av det hårda ödet att åter bli en ful och oansenlig puppa. När järnet brann tyckte Viveka att hon tillsammans med Donald upplevde ett under."

Mimerlaven

Mimerlaven står som ett modernt monument över Norbergs industrihistoria, en hyllning till de människor som genom slitsamt arbete fått gruvnäringen att fungera. Anläggningen var i bruk från 1960 till 1981, då all gruvverksamhet och järnframställning upphörde i Norberg. En period togs all malm från Norbergs underjordiska gruvor upp via Mimerlaven.

Genom att hålla den årliga elektronmusikfestivalen, Norbergsfestivalen, här, blickar kommunen mot framtiden.

Läs mer om festivalen här.

Mossgruveparken

Söder om Svinryggen ligger Mossgruveparken.

Mossgruveparken är ett av Norbergs rikaste järnmalmsfält. Här slingrar sig stigarna fram mellan branter och djupa vattenfyllda dagbrott. I Mossgruveparken bröts malm från medeltid till 1900-talets början.

Gruvorna i omgivningarna omnämns i dokument redan 1440. Den 13 januari 1734 besöker Carl von Linné Mossgruvan på sin Bergslagsresa.

Idag är gruvfältet nedlagt men fungerar som en museipark för intresserade besökare. Flera anläggningar finns kvar från 1800-talet. Över det 181 m djupa Södra Schaktet finns en trälave från sekelskiftet. Här finns också ett gruvmuseum där man få veta mer om arbetet i gruvorna. Med hjälp av fotografier, modeller och föremål skildras gruvhanteringens historia.

Museet är inrymt i Risbergs konstschakt, en byggnad uppförd i slaggtegel och rödmålat trä. Byggnaden restes 1876 över ett schakt som är 114 meter djupt. Det användes för en pumpanläggning som höll gruvorna vattenfria. Konstruktionen drevs av Polhemshjulet i närheten och den som vill se hur det gick till kan besöka museet.

Nya Lapphyttan

   
Att komma till Nya Lapphyttan är som att göra en tidsresa till det medeltida Bergslagen. Här kan ni kliva in i en medeltida järnframställningsplats från 1300-talet - i full skala!

I Nya Lapphyttan görs försök att framställa järn med samma metoder, råvaror och teknik som för 900 år sedan. Förebilden är lokal - Lapphyttan utanför Norberg, en av Sveriges tidigaste industrianläggningar.

Mer information om Nya Lapphyttan hittar du här.

Polhemshjulet


Polhelmshjulet är en sevärdhet från vattenkraftens dagar. Den var en del i en snillrik konstruktion för att pumpa bort vatten från gruvorna så att man kunde arbeta där.

Polhelmshjulet mätte 15 m i diameter och var förvånansvärt kraftfullt. Det byggdes 1876 enligt uppfinnaren Christopher Polhelms principer. Det är ett vattenhjul som via en s.k. stånggång (en slags kraftledning gjord av trästockar) drev en vattenpump vid Svinryggens gruvor.

Vattnet leddes fram till Polhemshjulet via en cirka 3 km lång, men bara 60 cm djup, kanal från sjön Bålsjön. Kanalen finns fortfarande kvar men är torrlagd. Sista biten byggdes en akvedukt som anslöt till taknocken i byggnaden.

Konstruktionen användes ända fram till 1920-talet, trots ångmaskinernas intåg i mitten av 1800-talet. Förklaringen till detta var ekonomisk - anläggningen var helt enkelt billigare i drift. Elektricitet kom till Norberg 1897.

Vill ni besöka Polhemshjulet finns nyckel att låna i Storkiosken i Kärrgruvan.

Svinryggen

  
Trots sitt jordnära namn är Svinryggen en naturskön vandringsled. ”Ryggen” är egentligen en bergskam. Här kan man beundra vattenfyllda gruvhål så gamla att fantasin sätts i rörelse.

Det finns sammanlagt arton gruvhål som ligger i två rader på var sin sida bergskammen. Gruvhålen är minst från 1600-talet, men kan vara ännu äldre. Järnmalmen låg grunt och lätt att komma åt i Norberg. I början av 1600-talet var få gruvor mer än sex meter djupa. När vattentillströmningen blev för stark eller det blev för svårt att frakta malmen upp ur gruvan övergav man bara det gamla brottet och gjorde ett nytt intill det gamla.

Flera av gruvhålen är brutna genom sk. tillmakning, det vill säga man har eldat på berget som då spruckit och gjort malmen lättare att bryta loss. Tillmakningen gör bergssidorna släta och mjukt rundade vilket man kan se i några av Svinryggens gruvor.

Polhelmshjulet som ligger bara några hundra meter från Svinryggen användes en gång i tiden för att driva pumpanläggningar som hindrade gruvorna från att vattenfyllas.

Veteranjärnvägen
(Kärrgruvan-Norberg-Ängelsberg)

Resa som förr kan man göra på veteranjärnvägen mellan Kärrgruvan och Ängelsberg.

Järnvägen var först i Sverige med lokomotiv som drog en betalande last. Den öppnades 1853. Förstlingen, det första ånglok som byggts i Sverige, var arbetslok då banan byggdes. Länge rullade malmlastade tåg från gruvorna i Norberg till järnverk runt om i Sverige och Europa. Persontrafiken upphörde 1962, men på 1970-talet transporterades flytande glödhett järn i gigantiska "termosar" från stålverket i Kärrgruvan.

Idag trafikerar Norbergs Järnvägshistoriska Förening banan med rälsbussar.

En färd med rälsbuss till Ängelsberg är en trevlig dagsutflykt. Inredningen i rälsbussen är klassisk med stolarna, vattenkaraffen och allt som hörde till på 1960-talet.

En resenär beskriver den charmiga turen som följande:

Tänk dig att åka tåg i 30 km/timme genom ett vackert landskap med den karaktäristiska dunk-dunk känslan som på den moderna järnvägen försvunnit. Tåget går inte fortare än att de hinner stanna för att släppa över en andmamma med hennes ungar som passerade spåret.

Mer information om Veteranjärnvägen hittar du här.